BARN TILL SALU

Två miljoner barn i världen utnyttjas i sexhandeln.
Mer än hälften finns i Indien.
Många är bara nio, tio år – och våldtas tio gånger eller mer varje dag.
Här är berättelsen från ett av jordens värsta bordellområden.

1. HELVETET

”Det här är din lott. Det är så här ditt liv ska vara.”
(indiskt talesätt)

SKRIKET

Ett skärande skrik hörs inifrån bordellen på GB Road i Delhi. Det möter besökaren redan i den branta trappan och växer i styrka för varje steg.
Det är ett skrik på hjälp.
Och det kommer från ett litet barn.

En pojke i tvåårsåldern som har lämnats ensam, eftersom hans mamma just nu är med en kund i det minimala båset bakom honom.

Vi befinner oss inne på bordell nummer 51 på GB Road, den indiska huvudstadens största område för sexhandel och runt om oss vimlar det av barn.
De lever här, äter, sover, leker, medan mammorna säljer sex till en aldrig sinande ström av män.
När flickorna är tillräckligt stora kommer de själva att bli prostituerade, medan pojkarna blir hallickar.
Det är så livet på GB Road fungerar.
Härifrån finns ingen utväg.

En av de andra kvinnorna har kommit fram till pojken och försöker trösta honom med en stor nallebjörn. Men han är otröstlig.
Det hinner gå ett par evighetslånga minuter innan dörren till båset bakom honom dras upp.
Först kommer mannen ut. Han stannar till vid vattenkranen, vaskar av svetten från ansikte och händer, och lämnar bordellen utan ett ord.

Därefter kommer mamman. Hon rättar till kläderna hjälpligt, lyfter upp den skrikande pojken och vaggar honom i famnen en stund, tills han äntligen tystnar.

BAKOM GALLER

GB Road löper mellan två av de största järnvägsstationerna i Delhi. Vid en första anblick liknar gatan vilken som helst i 25-miljonerstaden, med sin kaotiska trafik, sina lågt hängande elledningar och de oräkneliga järnaffärerna, som säljer pumpar, fläktar och motordelar.

Först efter en stund upptäcker man de branta trapporna upp från gatan. Att fönstren högre upp har galler, som om de vore medeltida borgar.

Och att det sitter kvinnor och flickor därbakom.

Bakom fasaderna säljs barn dygnet runt. Det går inte att föreställa sig.

Nästan lika svårt är det att förstå att bordeller är olagliga i Indien. På GB Road finns ett åttiotal, prydligt numrerade. Och femtusen prostituerade, varav en tredjedel är barn, enligt den lokala frivilligorganisationen Kat-Katha.

Om flickorna har tur så väljer polisen, som har station mitt på GB Road, att titta bort. Om de har otur kräver polismännen dem på pengar och sex.

Vem som äger bordellerna, eller ens byggnaderna som inrymmer dem, är okänt.

Organisationen Delhi Commission for Women har anklagat höga politiker för att styra i kulisserna.

Indiens parlament, maktens centrum i världens största demokrati, ligger bara tre kilometer bort.

Här väller sexköparna in på en bordell på GB Road. Varje timme, varje dag säljs kvinnor och barn till män i alla åldrar.

MÄNNEN

GB Road är männens gata. Hit kommer rika herrar från överklassen, som egentligen har råd att gå på finare bordeller men som ändå körs hit i sina svarta bilar av skäl som ingen riktigt vet.

Medelklassmännen, som utgör huvuddelen av kunderna, och är själva basen för gatans affärer.

Och de fattiga och avmagrade, med kläderna hängande på kroppen, som väser ”fuck, fuck!”, i hopp om att locka rånoffer in i någon gränd.

Ekonomin har vuxit snabbt i Indien de senaste tio åren. Trots det, eller kanske just därför, ökar barnprostitutionen. Enligt National Human Rights Commission i Indien ökar antalet traffickingoffer, medan åldrarna går ner. Den genomsnittliga rekryteringsåldern uppskattas nu nio till tolv år, även om säker statistik saknas. Det händer att de yngsta säljs på aktioner, för att därefter hållas gömda, långt inne på bordellerna.

Organisationen Asia Foundation har slagit larm om att människohandeln har nått krisnivåer.

Ändå fortsätter handeln, varje timme, varje dag.

INSTÄNGDA

Runt om i Indien finns dussintals liknande bordellområden, som alla fungerar på mer eller mindre samma sätt. Enligt organisationen Bombay Teen Challenge delas flickorna och kvinnorna – de manliga prostituerade är få – in i tre kategorier.

De yngsta, som nyligen har sålts till prostitution, anses stå i skuld och betraktas som bordellägarens egendom.

De lite äldre, som får behålla en del av pengarna de tjänar.

Och de vuxna, som bara hyr ett rum på bordellen och till skillnad från de andra är fria att ge sig av.

Det är de yngsta som är mest lönsamma. Det finns vittnesmål om att flickor som säljs blir inlåsta i boxar, minimala utrymmen med sänkt takhöjd. Där tvingas de stanna i månader eller till och med år, medan de drogas och utsätts för övergrepp, tills de brutits ner. Slutat göra motstånd. Börjat tro på det synsätt i samhället som säger att flickor är mindre värda – och att en människas öde inte går att styra.

AKSHARA

Akshara, 25, tillhör de som är fria att gå, men ingenstans har att ta vägen. För att tala med henne har vi varit tvungna att betala – andra.
Vi har stuckit till en polisman motsvarande hundra kronor för ”beskydd” på den del av gatan, bordell 40 till 58, som ligger under hans kontroll. I praktiken en muta för att bli lämnade i fred.
Och vi har varit tvungna att betala Aksharas hallick lika mycket för att titta bort, när hon leder oss upp för trappan till bordell 42, och vidare in i sin minimala skrubb. Akshara stänger trädörren och drar för haspen.
– Alla måste tro att ni är kunder, säger hon.

Fläkten ovanför oss skramlar, för bort lukten av svett och sperma, lägger sig som lock över samlagsljuden från båsen intill.
Aksharas ansikte är hårt sminkat. Rund handlederna har hon guldfärgade armband. På fingrarna blänkande stenar.
– Pappa är lärare. Jag borde inte ha varit här, säger hon.

Akshara slår sig ner på en träbrits utan madrass, kanske sextio centimeter bred. Mattan som används när kunderna kommer ligger ihoprullad i ena änden, intill en kartong med kondomer, som en hjälporganisation skänkt.

Ljuset strimmar in genom en fönsterglugg, så liten att bordellägaren inte brytt sig om att skruva fast galler.
Människohandlarnas måltavlor brukar vara samhällets fattiga. Flickorna utan röst.
Men Akshara har gått i skola och talar flytande engelska.
– Jag var femton och hade en dålig pojkvän. Jag trodde vi skulle gifta oss, men han lurade mig hit och sedan… var jag fast. Skriv inte mitt namn. Ta inte mitt foto. Pappa får inte veta att jag är här…

Akshara säger att hon har mellan tio och tjugo kunder om dagen, som var och en betalar runt trettio kronor var.
– En del vill inte ha kondom, men jag tvingar dem.
Hur skulle du beskriva ditt liv?
– Livet är kompromisser. Jag har lämnat bort mina barn. Två pojkar på åtta och fem år. De bor i en annan del av Indien. Vi träffas bara en gång om året eftersom det tar en hel dag att resa dit. Jag saknar dem hela tiden, men det är bra att de inte bor här.
Hon ser plötsligt stolt ut.
– Jag försörjer dem. Jag skickar tillräckligt med pengar så att de har mat och kan gå i skola. Det är för deras skull jag orkar, säger hon.

HEMLIGHETEN

Akshara lovar att visa oss runt i bordellen nästa eftermiddag, när kunderna är färre och hallickarna dåsar i hettan.

Allt mot löfte om att låta kameran ligga kvar i väskan.

Vi ser väntrummet med sina mörka träväggar, där kvinnor sminkar sig och borstar håret och en ensam flintskallig man i fyrtioårsåldern väntar. En kvinna steker kyckling över en liten gaslåga, en annan tvättar kläder i en stor bytta, en tredje byter blöja på en bebis.

Mitt under intervjun ser vi att taket är nedsänkt över en del av rummet. En brant stege leder upp till ett mellanliggande våningsplan, som bara är en dryg meter högt.
Vi ser små dörrar med hänglås på.
Ett par ögon skymtar genom en glugg, men vi kan inte avgöra om det är ett barn eller en vuxen.

Får vi gå upp dit?
Akshara skakar på huvudet.
– Nej.
Vem bor där?
– Ingen.
Vad används utrymmet i sådana fall till?
– Inget. Men ni måste gå nu.
Hon ser rädd ut.
– Gå nu!

SEXKÖPAREN

Han heter Krishna, är 27 år och uppspelt som ett barn på väg till tivoli, när vi möter honom.
– Jag och mina kompisar går alltid till nummer 44. Flickorna är vackrast där!

Brukar du tänka på vad de du köper sex av har varit med om?
– Äh, jag skyddar mig alltid, säger Krishna och skrattar.
Många har sålts hit.
– Vad menar du?
Att de hålls här mot sin vilja, som slavar. Är minderåriga. Barn.
Krishna ser förvirrad ut. Tittar på sina kompisar. Skrattet har fastnat i halsen.
– Jag ska gifta mig om sex månader. Jag vill bara ha kul fram till dess, säger han och försvinner uppför trappan.

Hundarna driver runt på GB Road. De rotar runt bland soporna, jagar efter motorcyklarna och bilarna och de långsammare cykelkärrorna, skäller och morrar åt de sexköpande männen och åt missbrukarna, som ligger utslagna som döda – aggressiva och strykrädda på samma gång.

DITI

Priset för att sälja en flicka till prostitution kan variera från motsvarande några hundra kronor till tusentals kronor, beroende på ålder, utseende och om flickan är oskuld.

Vissa luras med falska löften om giftermål eller välbetalda jobb. Andra har sålts av sina föräldrar eller någon granne eller släkting eller helt enkelt rövats bort.
Diti kommer aldrig behöva luras hit. Hon bor redan på GB Road. Vi möter henne i trappan till bordellen där hennes mamma jobbar. Det är lördagskväll, klockan är mer än elva, men läggdags är ännu flera timmar bort, när de sista kunderna har gått hem.

– Jag är sex eller sju år, mamma vet, säger hon när vi frågar.

Går du i skolan?

– Nej, jag bor här.

Mamman skyndar ner mellan två kunder och sticker till Diti en sedel. Flickan skiner upp, reser sig och nästan flyger ner till glassvagnen ute på gatan.
Spritluktande män släpps av framför henne, kommer gående i grupp, strömmar in på mammans bordell. Vi räknar till ett hundratal, bara inom loppet av några minuter.
Tempelklockor slår, blandas med böneutrop från en fjärran moské. Hinduism, islam, kristendom.
 Männen blir bara fler och fler.


Diti klättar vant upp i glassvagnen, så att hon tydligt ska se smakerna, funderar en stund och väljer jordgubb.

Kvällen därpå har något hänt. Blickarna har förändrats.
 Varningarna blir fler.

Vilka är vi egentligen? Vad söker vi?

Först nu går konturerna av den maffia som uppges kontrollera gatan att ana. Polisen, som vi mutade två dagar innan, varnar oss. Gängen vet exakt vilka vi har pratat med och var vi har varit.

– De har knivar. Jag kan inte göra något för att skydda er. Alla här är förbundna med varandra, alla vet, säger polismannen.

Vi rör oss bort en bit.
 Upptäcker Diti, som sitter på sin vanliga plats i trappan och väntar på mamma. Men den här gången får vi inte prata med henne. Vi hinner inte ens säga hej innan en bordellmamma är framme.

– Varför kommer ni hit igen? frågar hon med hård röst.

– Är ni ute efter att köpa ett barn? Det går att ordna om ni kan betala. Annars får ni sticka härifrån.

2. RÄDDNINGEN

”Bli den förändring du vill se i världen”
(Mahatma Gandhi)

PÅ POLISSTATIONEN

Vice polismästaren Rajiv placerar händerna bakom huvudet i en demonstrativ maktgest och suckar ut i det svala, luftkonditionerade kontorsrummet.
– Det är meningslöst att frita flickor. De återvänder alltid till bordellerna. Det är lagstiftningen som måste ändras.

Jyoti Singh, 27, och Surendra Sahare, 29, ser på varandra. Båda arbetar för Freedom Firm, en amerikansk organisation som räddar barn som utsatts för människohandel. De har kommit hit, till en förstad utanför Delhi, med filmbevis på att minst fyra minderåriga flickor är instängda på en lokal bordell.
Och så får de höra denna lögn.

Indiens lagar mot barnprostitution och människohandel är lika tydliga som hårda. Skälet till att 1,2 miljoner barn enligt Unicef ändå utnyttjas i sexhandeln är ett helt annat: att poliser som Rajiv inte gör sitt jobb.
– Visst, jag ska titta på materialet, säger han och ser på oss, utlänningarna. Ni får intyga för journalisterna här att jag alltid brukar hjälpa er, trots att det är meningslöst. Inte sant?
Han höjer rösten.
– Inte sant?

Surendra Sahare och Jyoti Singh arbetar med att frita barn från bordeller för organisationen Freedom Firm. Mannen till höger arbetar som hemlig fältagent, med uppdrag att spela kund och infiltrera bordellerna.

Surendra Sahare och Jyoti Singh arbetar med att frita barn från bordeller för organisationen Freedom Firm. Mannen till höger arbetar som hemlig fältagent, med uppdrag att spela kund och infiltrera bordellerna.

Jyoti och Surendra biter ihop. Tiotusentals barn försvinner varje år i Indien, kidnappas och tvingas in i sexhandeln för att aldrig mer komma tillbaka. De har vigt sina liv åt att rädda åtminstone några av de barnen. Vet att vägen från helvetet kantas av massiv byråkrati och kan ta förolämpningar, till och med trakasserier, för att få det som de behöver för att gå in på bordellerna: beväpnad poliseskort.

LIVRÄDDARNA

Man skulle kunna tro att räddningsinsatserna är en enkel sak. Att det bara är att gå in och ”hämta” flickorna.
I verkligheten är räddningen allt annat än enkel och snabb.
De flickor som fritas är nästan alltid svårt traumatiserade. Prostitution är skambelagt i Indien, även för den som är ett offer, och många skulle förskjutas från sina familjer om de återvände hem.

Freedom firm har socialarbetare och psykologer som hjälper flickorna att läka ärren och att bygga upp självkänslan igen.
– Vi låter de bland annat få åka ut på landsbygden och möta hästar. Det är otroligt läkande. Innan de lämnar oss försöker vi lära dem ett yrke, så att de ska stå bättre rustade för samhället, säger Jyoti Singh.

Minst lika viktig är den juridiska processen – att se till så att hallickarna och bordellägarna åtalas, döms och får fängelsestraff.
– Bara då har vi gjort verklig skillnad, säger Jyoti Singh.

Organisationen har märkt vilka starka krafter den utmanar. Surendra Sahare har blivit hotad och misshandlad av hallickar.
– Det är läskigt. Det är så många inblandade i sexhandeln. Poliser, politiker och mäktiga affärsmän. Samtidigt ser jag det som ett tecken på framgång. Vi har lyckats störa de här personerna, säger han.

AGENTERNA

Arjun, Varij och Reyansh är alla i tjugoårsåldern. Och de är alla män. Det sista är väsentligt då deras jobb går ut på att låtsas vara kunder, infiltrera bordellerna och finna barnen.

Vi möter dem på en liten restaurang, strax bakom bordellområdet. Arjun visar upp armbandsklockan, som har en inbyggd, dold spionkamera.

– Ofta har vi bara en kort tid på oss innan bordellmamman fattar misstanke och undrar varför vi inte vill ha sex, så vi vill kunna titta på materialet efteråt för att verkligen vara säkra på vem som är barn, säger han.

Minuterna före polisen slår till mot bordellen är de redan på plats. En ställer sig vid huvuddörren, för att se till så att den inte stängs. En annan täcker bakdörren på övervåningen. En tredje försöker se så att ingen försvinner.

– Det finns mängder av platser att gömma minderåriga. Labyrintliknande miljöer med falska väggar. Dolda skåp och utrymmen mellan golv, vattentankar och tunnlar, säger Arjun.

TRAFIKEN

En oxe med sin kärra blockerar trafiken. Allt står still. Ilskan ligger på ytan och öronen nästan bedövas av tutorna.

Det är ljudet av det gamla Indien, där varje polis är mutad och varje fattigt barn lämnas åt sitt öde och inget någonsin förändras.

Samtidigt finns det ett annat Indien. Ett nytt Indien. Ett Indien som inte längre vänder bort blicken när barn försvinner in i sexhandeln.

ADVOKATEN

Den som köper sex av minderåriga i Indien riskerar upp till tio års fängelse. Åtminstone på pappret. I verkligheten går nästan alla straffria.

Under 2015 ledde bara 55 fall till fällande domar, berättar advokaten Dinesh Rai, som specialiserat sig på människohandel till sexindustrin.
– Åklagare och domare saknar ofta nödvändig kunskap om människohandel, säger han. Alla poliser är inte dåliga, men de låga befälen är så enkelt mutade.

Hundratals advokater arbetar sida vid sida i en öppen byggnad från den brittiska kolonialtiden. Dammiga luntor med domar ligger staplade överallt.

Dinesh Rai företräder flickorna som räddats i Freedom Firms razzior. Motståndet från hallickar och bordellägare är stort.
– De försöker muta poliser och till och med läkarna som ska bedöma flickans ålder. Allt för att få tillbaka flickan till bordellen. Vi måste föra ett krig för att ge de här flickorna rättvisa, säger han.

VÄNDPUNKTEN

Jyoti Singh har tappat räkningen på hur många poliskontor hon har besökt de senaste två dygnen. På hur många uniformerade män bakom stora skrivbord som hon och Surendra Sahare har tvingats fjäska för, för att sedan skickas vidare i en utmattande cirkus.

För en timme sedan, när hon trodde att de hade blivit utlovade den poliseskort de behöver, ringde vice polismästaren Rajiv igen och sa att de behövde ett sista tillstånd från det lokala poliskontoret mitt i bordellkvarteret. Ett kontor samme polischef tidigare själv dömt ut som mutat av bordellmaffian.

Det är där vi är nu.
En fluga kryper över ett skrivbord.
Gandhi blickar ner från sin tavla på väggen.

Korruptionen känns i de slöa, flackande blickarna. I gäspningen, framför brottsoffren som vill göra anmälningar. I de luriga, men också nervösa, flinen.
Sättet vi får vänta.
Sättet alla får vänta.
– De kommer aldrig hjälpa oss här, bara sabotera, säger Jyoti Singh.

Hon har nästan tappat hoppet.
Då ringer telefonen.
Ordern har kommit från högsta håll. Polischefen Rajiv är på väg hit. Razzian mot bordellen inleds inom tio minuter.

RÄDDNINGEN

Klockan är 14.55 på eftermiddagen när tre polisjeepar rullar in i bordellkvarteret.
Jyoti Singh tar emot ett sista samtal från agenten Varij: en av flickorna har setts titta ut genom ett gallerfönster.
Den sista biten går vi till fots, tätt bakom de beväpnade poliserna. Tränger oss fram, nästan småspringer genom myllret i hettan.
Bordellägaren kan ha förvarnats.
Tiden är knapp.

En smal, brant trappa leder upp från gatan. Vi kommer in i en rosamålad lokal full med affischer på indiska gudar med ansikten som elefanter och vackra kvinnor från Bollywoodfilmer.

En kund kommer ut ur ett bås, drar upp gylfen – och grips. Två flickor springer mot trappan med en hallick, men vägen är blockerad av andra poliser.

Jyoti Singh och Surendra Sahare försöker navigera i kaoset. Söker genom lokalen. Var finns de minderåriga? Några snabba pekningar. De hittar tre av dem. Men var är den sista?
Har hallickarna lyckats gömma henne?
Jyoti Singh tittar igenom ett efter ett av bordellens tio bås. Och där, under en säng, kryper någon ut.
Den sista flickan.

RÄDDA ÖGON

Fyra barn sitter på golvet mot den nakna stenväggen på den indiska antitraffickingenhetens kontor. Kropparna är späda. De svartsminkade ögonen skärrade.

De för sjalarna över ansiktena, som för att gömma sig för världen.

Hallickarna, kommer det senare visa sig, har förberett dem för gripandet. Sett till att id-korten försvunnit. Sagt att de ska ljuga om sin bakgrund. Ljuga om sin ålder. Ljuga om allt och så fort de får chansen rymma tillbaka.

Men Jyoti Singh, som tror att flickorna är mellan fjorton och femton år, tänker inte låta det ske. Med hjälp av advokaten Dinesh Rai kommer hon se till så att de förs till ett skyddat boende och stannar där så länge som polisutredningen pågår.

Två kunder och två hallickar har redan gripits och förts bort. Men av någon anledning sitter bordellmamman här, intill flickorna. Förövaren sida vid sida med sina offer.

Direkt efter gripandet, i bilen, lyckades hon få upp sin mobiltelefon, ringde en hallick och sa självsäkert:
– Jag är i polisjeepen. Följ efter!
Men telefonen beslagtogs, hallicken vågade inte skugga oss och sedlarna hon gömt under kläderna försvann redan vid den första kroppsvisitationen. Nu är hon inte lika självsäker.

DEEKSHA

Jyoti Singh frågar var och en av flickorna varifrån de kommer och vad de har varit med om. Försöker bygga upp ett första lager av tillit, som ska följas av fler och fler tills verkligt förtroende har byggts upp.

Hon för försiktigt handen över underarmen på en flicka som heter Deeksha. Letar efter skador och finner dem genast.

Brännmärken.
Skärsår.
Blåmärken.
– Jag har gjort det själv, säger Deeksha.

Jyoti för upp hennes haka:
– Se på mig! Berätta som det är!

Deeskha bär ring i näsan och dinglande örhängen. Hon är vuxen och barnslig, tuff och rädd, på samma gång.

Historien hon berättar är fragmentarisk. Hon kommer från en by i Västbengalen, hennes föräldrar, som super och slår henne, skickade henne hit för två eller tre månader sedan.
– Det kändes inte bra, ändå tvingades jag att arbeta, säger hon.

Rösten blir svagare. Hon är på väg att börja gråta, men håller emot.
Bara biter i den grönrosagula sjalen.
Jyoti Singh ser allvarligt på henne. Kanske borde hon vara gladare, men hon vet hur djupt såren går. Vilka krafter flickan måste trotsa. Styrkan som kommer krävas av henne.

Fyra barn har räddats från bordellen i dag.
Men den verkliga befrielsen har bara börjat.

Text: Staffan Lindberg Foto: Andreas Bardell

Fotnot: De minderårigas och prostituerades namn, liksom namnen på organisationen Freedom firms fältagenter, har ändrats.

Läs också: Unicef: ”Enormt glapp mellan lag och verklighet”

SÅ KAN DU HJÄLPA

Ecpat
Internationell organisation som arbetar för en värld fri från barnsexhandel. På plats bland annat i Indien. Plusgiro 90 34 34-9.
http://www.ecpat.se/vad-du-kan-gora/ge-en-gava

Freedom Firm
Amerikansk-indisk hjälporganisation som fritar flickor från bordeller i Indien. Saknar svenskt 90-konto, men tar emot donationer i euro genom Paypal.
http://www.freedom.firm.in/international-donations/

Unicef
Arbetar för barns rättigheter i världen, utifrån Barnkonventionen. Har stor organisation på plats i Indien. Plusgiro 90 20 01-7
https://unicef.se/stod-oss

Rädda barnen
Stödjer barn på plats i Indien. Plusgiro: 90 20 03-3
https://www.raddabarnen.se/stod-oss/